Spara-genen

I begynnelsen sparade undertecknad på det mesta. Födelsedagskort lades i högar. Blommor torkades. Skolböcker staplades i lådor. Biobiljetter och åkband klistrades in i dagboken, som för övrigt var oerhört tidskrävande eftersom allt skulle dokumenteras. Ofta kunde jag skjuta på dagboksskrivandet eftersom det kändes för jobbigt att ”skriva ikapp” innan jag ”fick” börja skriva om det som var aktuellt. Kärleksbrev vårdades ömt trots att föremålen för min kärlek skiftat flera varv, placeringskort, tack-kort, presenter jag avskytt från första stund och böcker jag inte ägnat en sekund. Sparas skulle det.

Men efter att ha tappat räkningen på antal flyttar, plöjt metervis med böcker om vardagseffektivitet, Feng Shui, yoga, mindfulness och annat som skulle göra mig framgångsrik och lycklig samt downsize:at från 120 kvm med hel vind till 1:a på 30 kvm har jag ändrat inställning till sparandet lite. Jag har fortfarande väldigt svårt för att kasta saker. Jag har tydligen någon liten spara-gen som ser återbruksmöjligheter i det mesta. Men att ge bort saker går lysande. Sälja brukar sällan vara aktuellt eftersom jag ofta inbillar mig att andra i min närhet skulle kunna vara i behov av mina prylar. Dessutom brukar det kännas omständigt.

I dagsläget slits jag mellan att vilja leva som en munk ägandes endast 10 saker och insikten om att det (mesta) av mina prylar som trots allt överlevt alla härjningar faktiskt ÄR saker som jag genuint älskar, blir glad av och VILL ha kvar. Med tanke på att min lägenhet i Umeå ska tömmas inom kort och jag inte riktigt har någonstans att spara sakerna är den insikten just nu minst sagt lite… i vägen.

Men ibland gör sig den där spara-genen sig påmind på helt andra ställen än i mitt hem. Storstädade i pysselskåpen på fritids tillsammans med kollegorna igår. Det blir riktigt komiskt när kollegorna vill slänga saker och jag nästan får panik och börjar samla saker på hög. Hjärnan arbetar febrilt och försöker komma på användningsområden för garntrassel, tygslamsor, sångböcker och pappersbitar. Vi skojade om att de kommer hitta en håla fylld av mina skatter någon gång i framtiden när jag slutat på skolan. Som Smaug. 😉

Life is to short…

…för att ta strykning på så här stort allvar.

Once upon a time

Efter gårdagens clutter-inventering (helt ok att mixa svenska och engelska va 😉 ) har det faktiskt hänt lite grejer på ordningsfronten. Trots febern. Jag har lagt ut diskmaskinen under en bortskänkes-sida, sorterat mina smycken och samlat allt ”rat” i en påse som kommer hamna hos en tjej som pysslar med återbruk. Känns bra att saker kan komma till användning igen. 🙂

Jag har även tagit tag i att ladda upp min gamla mobil. Lovade bort den till min granne för ett par veckor sen då hennes behöver hållas med två händer för att fungera. Nu har jag tömt den på bilder mm. Hittade bland annat en massa bilder på handarbeten som jag har gett bort. Brukar fota sånt jag ger bort eftersom jag glömmer vad jag har gjort annars. Slås av hur kreativ jag var förr:

Virkad bäbiskofta. Fantastiskt söt och enkelt mönster.

 Sjalen jag virkade till min lådsasmamma i julklapp för ett par år sen. Taskiga bilder men fantastisk otroligt vacker irl.

H:s virkade vantar. Olika men ändå sammanhörande. Pricken på den bilden längst till vänster är en blomma.

Bäbisväst i Pippi-färger och tre virkade armband.

Röra

Jag är småfebrig idag, vilket inte riktigt matchar sinnesstämningen. Vårsolen har letat sig in hela eftermiddagen och påmint mig om en hel del som jag borde åtgärda i min för tillfället ”välstädade” lya. Ja, så här ser det faktiskt ut på sina ställen trots att jag har röjt upp här hemma:

Jag lovar på heder och samvete att jag ska ta tag i detta så snart febern ger med sig!

…men inte imorgon för då tänker jag vara frisk och dansa. Och inte på måndag för då ska jag på bio med J. Och inte på tisdag för då ska jag dansa. Och inte på onsdag för då ska jag äta middag med M & c/o. Och jag behöver fixa kläder inför dansuppvisningen i till helgen. Hmm…