singing simpler

Här och nu


Lämna en kommentar

Ont i viljan

En av mina fd svärmödrar använde ofta ett sånt himla talande uttryck: ont i viljan. När hon använde det var det oftast för att beskriva vad som pågick inom en mer eller mindre hysterisk fyraåring. Det där när himlen ramlar ner och går i tusen bitar för att barnet inte får som det vill. Det är ont i viljan.

När jag var yngre lyssnade jag inte på min kropp. Den skrek högre och högre efter uppmärksamhet, men jag hade slagit dövörat till så till den grad att jag varken kunde eller ville lyssna. Tillslut blev jag inskriven i ett smärtrehabiliteringsprogram. Bland det första som hände när jag började i programmet var att jag insåg att jag helt hade tappat kontakten med vad jag önskade och ville i livet. Tillvaron hade blivit en evig kamp för att orka sig igenom dagarna. Jag kunde inte komma på något som jag drömde om, hoppades på eller önskade mig. Förutom att slippa ha ont och slippa oroa mig. Och ha någon att älska. Vägen tillbaka har varit lång, långsam och hela tiden i blindo, för jag visste inte på förhand vad som skulle fungera och vad som skulle ge bakslag. Men med facit i hand så har jag hittat de nycklar jag behöver, för idag är jag tillbaka. Om jag nu kan säga att jag är tillbaka, med tanke på att jag aldrig varit där jag är idag. Men i dagsläget så hindrar kroppslig smärta mig inte från att leva det liv jag vill. Under det sista året har jag även börjat forma idéer om hur jag vill ha mitt liv som är baserade på hur jag VILL ha det och inte bara hur jag INTE vill att det ska vara. Drömmar som är förankrade i min kärna, inte bara vad jag sett berika andras liv och trott att även jag ville ha.

Nu är de drömmarna mer eller mindre slagna i spillror. Mina fina små skötebarn. De frösådde sig helt själva och jag har varit noga med att inte ge dem för mycket näring eftersom jag inte visste när de skulle kunna flytta till en större kruka. Men jag har varit så glad åt att de funnits där. Och jag VILL INTE släppa taget om dem. Visst finns det delar av spillrorna som jag kan göra utan finaste, men det ÄR INTE SAMMA SAK! Då blir det en helt annan grej som i dagsläget bara skulle få mig att sakna finaste ännu mera.

Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill inte släppa mina drömmar. Jag vet att det kommer nya drömmar, men just nu vill jag inte ens veta av dem för jag vill förverkliga mina gamla drömmar för jag gillar dem. Så ont i viljan!


Lämna en kommentar

”Äntligen” fredag

Idag har det gått en vecka… 23.04 för att vara exakt. Jag är oerhört stolt över att jag inte har brutit ihop. Kröp i säng i vettig tid igår (mitt hetaste tips till mig själv och alla andra) och morse vaknade jag faktiskt utvilad. Arbetsdagen har varit bra och det är dans ikväll. Jag tror det blir trevligt även många åker till Midland Swing Open i helgen, så vi kommer nog inte bli lika många som vid tidigare tillfällen under hösten. Men just nu önskar jag att jag var kvar på jobbet. Med barn kring benen som stjäl var sekund av uppmärksamhet är det enkelt att hålla tankarna i nuet.


Lämna en kommentar

One of those days

Idag har undertecknad stadstränat. Ville hitta nya GORE-TEX dojor men höll knappt på hitta ut från T-centralen. Efter många om och men gav jag upp idén om att hitta till Hötorget till fots, gick tillbaka och tog T-banan dit istället. Några skor hittade jag inte, men jag har i alla fall fiskat upp en ny kalender. Dessutom vet jag nu hur jag går från Hötorget till T-centralen och hur det ska se ut när jag kommer UT från centralen om jag vill gå mot Hötorget. Men HUR jag hittar ut den vägen har jag ingen aning om.

Trots dubbla humörbananer var energin mer än slut när jag närmade mig hemmet, så det blev Chicky Meal från Sibylla till middag. Sunkigt men mättande… eller hade i alla fall kunnat vara om det inte hade läckt dricka över merparten av stripsen. Humöret har fortfarande inte återhämtat sig efter denna blodsockerblues. Dålig planering så klart. Men mina eftermiddagsplaner blev inställda i sista sekund och jag ville varken sitta i tom lägenhet hela kvällen eller äta ute själv, så jag valde tydligen det här istället. My bad. Nu ska undertecknad stå sitt kast och förklara den här dagen avklarad. Det blir bättre imorgon.


Lämna en kommentar

Dagens höjdpunkter

IMG_2744

Utan inbördes rangordning:

  • Lyckades lugna ner en arg elev (som inte ens är min) och reda ut var ilskan kom ifrån, såg honom gradvis slappna av och slutligen avsluta dagen skinandes som en sol och säga till sin mamma att han älskar henne.
  • Gav en elev som saknade tillräckliga ytterkläder ett ”specialuppdrag” i klassrummet. Det slutade med att jag skolkade från min rastvakt för att det var så givande att sitta och prata med honom. Han berättade bland annat att han sjunger när han är glad och  att radion alltid börjar spela ledsna sånger när han är ledsen. Sen pratade vi om att han kan välja glad musik för att bli på bättre humör. Om denna lilla kille bara visste hur mycket mitt hjärta hejar på honom varje dag…
  • Alla sockar hittade en kompis och alla blöta kläder en plats.

Uppdatering:

  • Kom på att jag träffade söta H, en gammal klasskompis från socionomprogrammet, på pendeln. Ingen av oss hade kunnat tro att den andra skulle hamna i Stockholm, så det var ju lite lustigt att vi möttes här nu.


3 kommentarer

Omstart

image

Idag fyller undertecknad 32 år. Under dessa 32 år har hon tappat räkningen på hur många gånger hon flyttat, men troligen mer än en gång per år i snitt. Hon har pluggat musik i 4,5 år (inklusive gymnasium), psykologi i 1 år och har socionomexamen. Hon har jourat på BRIS i massa år, har haft samtalsgrupper för Rädda Barnen och haft ett flertal förtroendeuppdrag i föreningslivet. En snabb räkning säger att hon erhållit lön från 21 olika anställningar och då är lön för musikuppdrag inte räknade. Hon har 2 bröder, 10 kusiner och 6 underbara kusinbarn. Hon har besökt 9 olika länder. Hon har bott på 10 olika orter. Hon har kallat 7 olika personer pojkvän, somliga fler än en gång. Hon har varit sambo med 3 pojkvänner och kombo med 5 vänner. Förlovad har hon också varit en gång i tiden. Men:

Jag har aldrig älskat en annan människa så genomgripande och förbehållslöst som nu.

Det är ett privilegium att få hysa  sånna känslor oavsett om personen vill ta del i min vardag i egenskap av pojkvän eller inte. Visst innebär det att jag kommer sakna och sörja alla drömmar och förhoppningar som gått i spillror. Men fördelen med att ha 32 år på nacken är att jag vet att det kommer nya drömmar. Och saknaden efter den fysiska personen kommer också mattas av och bli hanterbar, även om det känns fullkomligt omöjligt idag och troligtvis kommer göra det många dagar framöver.

Finaste växer som människa just nu och hur konstigt det än låter så är jag stolt och glad för att han fattar de beslut som känns rätt för honom. För egen del så är jag stolt över att jag klarar av att tänka så redan nu. Visst finns det en del i mig som hoppas att förutsättningarna ändras och vi kan hitta tillbaka till varandra. Men jag ska försöka att inte ge den delen så mycket att säga till om. Mitt liv ska gå vidare. Ena foten framför den andra, ett steg i taget. Come what may.